Ett litet och kort inlägg om vem jag är. Jag är inte som man skall vara. jag är inte den som sätter på kaffepannan kvart i två med sjusorters kakor och sedan har bullkalas så fort någon fyller år. 

Jag tänker inte plocka fram småkakorna, va fan e det för nått?? dra ut på något som står där och möglar bort.åå har ni kakor, nämeen? alla gamlingar njuter av sandkakorna(man kan tror att någon av småbarnen varit ute i sandlådan tagit in en kaka å de andra äter gladeligen).Nu är det jag som bestämmer, inga jävla sandkakor och och inte några stresbakande halvhjärtade bakvärk som bara är bakade för at detMÅSTE FINNS PÅ ETT KALAS.

NEEEJ.

Nej, det är så det är något med den äldre generationen, som jag har svårt för, de inte vill släppa taget och se världen utvecklas.

Mina föräldrar hör till den generationen som gömt sig i en liten garderob, en garderob där de skyddar sig fortfarande och är rädda för allt nytt.

som när min mor och far fick en dator til huset. min mor var så rädd att hon skrek. va? hur?

jag bara kollade-_-.. och så fort inget fungerade smed datorn så kan den dra åt helvete. fyfan vilken skitsak, inte går den då man vill och inte kan jag komma in på banken heller???`"!!

jao, testa gå in på internet först, du klickar på den blåa symbolen där till höger.

jaha..

Min berättelse är ganska enkel, fast jag som person anses svår jobbig irriterande och ganska komplicerad.hemma kallas jag EmmaTvärtemot än hemma för jag inte är som mina föräldrar vill at jag skall vara. men nu skall jag berätta varför jag aldrig kan bli som ni vill ha mig. varför saker gått snett varfr bråk har uppstått, varför rykten säger saker om mig. varför ändå folk väljer att läsa denna blogg. jo för jag är ENSAM OM ATT VARA TANJA. det namnet existerar hos många men det är ingen som är som jag. därför skall jag berätta hur jag hamnat där jag hamnat varför jag har världens sämsta självbild, hatar min röst och inte vill vara med på bild och inte gärna vill bli sedd(

Jag är adopterad, jag är ett barn ,person som inte vet min identidet. jag är dock inte ensam om detta. men jag hoppas i min framtid få svar på frågor som bubblar inom mig. inte vem mina mor elr far är/var. utan VEM ÄRJAG? VARFÖR ÄR JAG SOM JAG ÄR?

Jag gråter en skvett då jag skriver detta. För det finns något inom mig som berör en vilsen själ, en tanke på att jag inte är som alla andra. Att jag aldrig lär bli det.

Som barn var jag elak, olydig och helt hopplös.det spelade ingen roll vad vuxna sa åt mig så gjorde jag om misstag effter misstag. men jag gjorde aldrig samma misstag. jag gjorde nya. jag fick alltid skulden. jag blev alltid den som blev utanför. Men jag förstår det idag. jag kan se varför. för att våran värld är åthelvete och för att vuxna kanske inte vet hur man hanterar et barn som lider av innre oro, en oro över att inte passa in någonstanns.

Jag minns dock att jag hade fantasi, hur jag och en vän linnea lekte med gräs,lera,sand och gjorde det till ett marsvin. hur jag alltid var den som kom på de mest genialsikaste lekarna och hur kul vi hade i stunden, tills våra föräldrar avbröt då blev det skrik gårt och tragedi. 

När jag kom hem var det ensamt. Hag hade en bror, vi kunde leka ibland. men ananrs kändes det tomt.innombords var det tomt. så gick tiden äldigt fort jag fick skäll för det ena och det andra vägrade lyda och blev"slagen".

Men jag klandrar ingen för det var mitt beteende, jag var barn och vilsen mitt på en ö mellan två stora riken. Det va lite så jag kände och det gjorde jag länge. jag var fast mellan två världar, verkligheten och min fantasivärld.

Jo, det blev så sen jag gled allt mera från den verkliga världen till min värld en bubbla där ingen var välkommen förutom de jag ville skulle komma in. det var när skolvärlden kom jag slutade vara tanja. 

FORTSÄTTNING FÖLJER.

jag minns en tid för ett år sedan. en tid där jag kände en oro, vad kommer härnäst?

jag visste inte att allt skulle falla, att jag skulle återvända hem för en besvikelse utan dess like. det var höst och allt skulle börja jag skulle ta tag i mitt liv och fara iväg till en ny böran en ny skola. Jag åkte dit med magont, för jag mindes ett underbart år i norrland med både bra saker och dåliga men mest att jag fick lära känna två underbara människor. jag blev fast i det och visste inte hur jag skule orka gå vidare. 

Men då jag bestämmt mig för att livet går vidare så hoppade jag på nästa buss mot ett nytt stopp. hållplats liddingö.

 jagvar där två dagar vantrivdes och åkte hem.

så var man hemma på holmen igen, denna gång vilse och en stor deprison som låg och väntade på ett perfekt tillfälle att bryta sig ut.

kommer hem och är rastlös och ensam till julen. jag får uppleva den värsta julen på flera år. efter det kommer jag inte fira jul igen. december och januari går.

februari, allt ändras och det blir tilloch med för mycket.

jag får två jobb ett dagtidsjobb hos en dam som jag tor jag får nå fel av, min perosn håller på at gå sönder blir nerpsykad och tänker hur skall jag klara detta. jag håller ut. 

på kvällen jobbar jag fårn kl 15 till kl 22 som barnvakt till 1/2 åriga tvillingbäbisar. jag får dålig bild av mamman, hon är överklass och bitch ingen hänsyn inga pauser för min del. 

efter en vecka av barnpassande och personlig assistent skriker min kropp. min ena arm är total förlamad. jag känner hur det brister i mitt huvud(kommer stroken nu???) skall jag dö. nej, jag sätter ner barnet på filten och det andra barnet i vagnen, ber om att få sluta för att sedan köra bil hem i dåligt väder(snökaos) med en arm. jag har panik, nerven i hjärnan drar hela ansiktet, jag vet inte om jag kommer överleva hem.

jag kommer hem och då börjar benet bli förlamat, jag skriker till pappa:HJÄLP; VI MÅST TILL AKUTEN NUUU!!

min pappa skrikern NEEJ,du e så jävla stressadlugna ner dig först.

jag:JAG ÄR FÖRLAMAD PAPPA I HALVA KROPPEN Å KÄNNER EN NERV I KLÄMM I MITT HUVUD.

pappa: vi far direkt, men du får köra jag har drukit vin.

pappa och jag kör jag kör fortfarande med en arm och han växlar till mig. vi har ett bra sammarbete.

väl på akuten kommer det en sköterska och tar blodprov, hontar ca 5- 7 rör och jag håller på att svimma. jag liggr på britsen och pratar med pappa. jag är helt slut, min kropp värker. jag känner mig trygg, hur kan jag känna mig så trygg? jag hatar sjukhus, en likkänsla i hela korridoren. men denna gång känner jag mig lugn.

jag går på toaletten i korridoren, mot mig kommer en kvinna med blodigt ansikte och en kylpåse på huvudet och skrattar lite grann, jag titar förskräckt, det där är nog mer akut än mina förlamningar, kanske jag överdriver?

Går tillbaka i rummer nu har mina förlamningar och domningar släppt, typiskt varför skall det alltid vara så. att då man kommer till sjukhuset då har det gått över?

Läkaren kommer in och tar lite tester, det ser bra ut, du har inte stroke. du har inte heller hjärnblödning,tanja.

men jag måste fråga kanske du har hört om borelia?

pappa och jag ser konstigt på honom, kan det vara det? jaha bra . Jag får en läkartid och far hem. jag sover djupt den natten. på morgonen efter ringer en av mina arbetgivare. den irriterande och oempatiska mamman till tivllingarna.

"hej, jag känner at jag inte kan lita på dig, att det kan hända något med mina barn om du fortsätter, och känner även att det inte varit så bra att dutagit pauser emellan." även att du har fått för mycket betalt och undrar om vi kan få tillbaka pengar som du fick igår"

jag: Varför skulle jag g tillbaka de pengar som jag tjänat, jag har inte fått pauser jag har slitit med dina ungar på fri ivlja , jag förtjänar lite mer än de pengar jag fick. jag kommer absolut inte ge tillbaka något, och vill inte arbeta hos er mera. ni är inte värd besväret,, min kropp vill inte det. ha det så bra och hoppas folk ser hur ni beter er och behandlar barnvakter.

...lägger på.

jag pustar ut och andas. som belöning för att jag har slitit med två jobb får jag en Iphone av min far. tack<3

Efter den helgen har jag ett jobb men det räcker väl. kvinnan som jag arbetar för har MS, en nervsjukdom. hon är kulturintresserad och hennes expertområde är böcker. hon fasichnerar mig. vi pratar och på nåt sätt förstår vi varann. jag börjar trvas, även om jobbet är en pina gillar jag henne. som är en vass dam men jag gillar det.

vi pratar om lääkarbesöken och hon tittar på mig allvarligt. du har han sagt något, läkaren om att det kan va början till MS?

Jag skrattar hasitgt till. va? nej men gudars.(mina tankar börjar rulla...neeeej) haha det skulle ju varadet då skrattar vi ihop, att jag hamnat hos en som har en sjukdomsom kanske jag håller på att utveckla?

• 
    EN ROLIG MÄNNISKA MED LUSTIG PERSONLIGEHT
• EN BIL ELLER NÅGOT ANNAT KONSTIGT FÖEMÅL SOM KOMMER RUSANDES FÖRBI DÄR ÄGAREN SPRINGER HÄJDLÖST EFRER
• NÄR FOLK GÖR DET SOM DET STÅR ATT MAN INTE SKALL GÖRA, OCH SLÅR SIG SOM FÖLJD(ASGAARV)
• NÄR FOLK HAR KONSTIGT SKRATT
• OLIKA ROLIGA BLOOPERSKLIPP PÅ YOUTUBE(EN GOLFBIL SOM NÅGON VÄLTER ´xD)
• NÄR TANJA SKALL FÖRSÖKA SIG PÅ SPORT OCH BARA BLIR TILL ATT SKADA OMGIVNINGEN(GOLFAR,SLÄNGER KLUBBN PÅ PEROSNEN BREVID SÅ DEN SLÅR SIG,GÅR SAKTA DÄRIFRÅN FÖR ATT SE SÅ OSKYLDIG UT SOM MÖJLIGT)- (BOWLAR OCH SLÄNGER KLOTET BAK ISTÄLLET FÖR FRAM OCH DET LANDAR MELLAN EN KILLES BEN )
• NÄR FOLK INTE TÄNKER HUR DE SÄGER SAKER OCH DE BARA BLIR KONSTIGT OCH JÄTTE FEL MEN ROLIGT
• NÄR FOLK FÖRSÖKER DÖLJA SINA MISSTAG OCH SLÄNGER ALLT I GARDEROBEN SÅ NÄSTA SOM ÖPPNAR FÅR ALLT PÅ SIG^^
• BRA STANDUP AV BRA KOMIKER
• NÄR FOLK ÄR ARGA OCH DET INTE GÅR ANNAT ÄN ATT SKRATTA FÖR DE SER SÅ FÅNIGT UT

NU VET JAG INTE MERA VAD JAG SKRATTAR ÅT MÅSTE TÄNKA LITE..KANSKE LÄGGERTILL SAKER I FRAMTIDEN. MEN DETTA FÅRR MIG ATT SKRATTA. JAG HAR VARIT MED OM SÅ LUSTIGA GREJER Å HAR STÅTT OCH PEKAT Å ASGARVAT ÅT OSKYLDIGA, FAST JAG ÄRLIGT INTE VELAT MEN DE LIXOM INTE GÅR ATT HÅLLA SIG.

hur misslyckas man med en kladdkaka..och hur lyckas de bli gelee....

NUU JÄÄVLAR E TANJA AAARG!!!  jag pallar inte längre nu. nu jävlar anfallerjag den jävlen som kommer i min väg!           

 Jag lever rövarliv och folk blir galna.Men då folk e arga är jag glad^^ jag älskar detta kaos detta är jag , jag är kaos och jag gillar det okeeej?!

jag hoppas jag får med mig allt det som är jag mina skor mina tavlor,teckningar,plancher och skirvblock, böckermm.

jag har äntligen fått mina piercingar jaaa.

okej jag ärlite efter men har inte haft viljan fören nu. jag vill och jag tänker pierca mig, jag skall pierca nacken och handleden och naveln.+ göra om lite på mina galna öron som redan är ganska håliga redan, men några hål till gör nog ingen skillnad:)) nu måst jag försöka hitta mitt bankort någonstans på golvet så jaag kan fixa allt skit från danmark klart sen är det ett problem mindre. hejsvejs !!!            ETT ORD : KAOS.

Det stod en ros så vacker i mitt rum då jag kom hem fån min resa. nu har den vissnat. under den tiden den var grann och fin var det även så i våran familj, nu såga jag at den inte orkar längre och helvetet har brytit ut igen, mor som varit så glad har börjat dricka igen, pappa ligger å skuckar på soffan, jag räknar dagarna då jag försvinner och aldrig kommer åter. jag ska flytta och tro mig jag flyttar för at inte återvända. iaf inte på ett bra tag. jag har ingert att komma till isf wilma men de får nog vara man får offra något för sin egen överlevnad.

jag ska gå i skola, jobba helger, lov och har tillochmed planera bort julovet. om jag får sägadet sjävl är jag glad, äntligen kan jag bestämma om jag vill göra nått jag själv, jag är vuxen och får göra hur jag vill. ingen kan tvinga mig nånstanns. hejdå åland jag far den 19 och då är det bagarmossen som gäller:)) nystart och hoppas på något bra,kanske man träffar någon lovely person där:)) hejhopp

Jag ligger i min säng. Det är varmt.  Är kåt och frustrerad,men mest frustrerad.Den enda luften som andas är den som kommer inifån mig, även den varm.

Jag tänker på saker som kommer eller som aldrig kommer. Jag vet inte varför det har blivit som det blivit. Hoppas läkarn kan hjälpa mig.

Jag är inte längre panikslagen över något, iaf tror jag inte det. Eftersom jag själv hittat en förklaring till mina självmordstankar, överkåthet och aggrisivitet. 

De senaste halvåret har jag varit nere, haft domningar och förlamningar  istort sätt hela kroppen.

Efter det gått över  kunde jag pusta ut ett tag. sen började ett nytt helvete.Jag började känna  känna värme. en värme vid kinderna, Nej inte av kärleksrus. En obehaglig brinnande känsla, en känsla av att mitt liv skall snart tas ifrån mig,

en känsla av hopplöshet .

Jag vill inte snälla, min hjärna som styr allt, låt mig inte dö. Jag har för mycket som betyder nått omkring mig.

Började känna i min mage hur det börjad bubbla, tänkte FUCK GRAVID? satan. Nej, tur var det inte det.

Känner frotfarande en bublande känsla i magen springe runt och har konstiga humörsvägningar, blir frustrerad  och överkåt(lilla jag som knappt vet vad det är) känner mig helt plötsligt mig varm å våt å konstigt.

Jag är klibbig och vet inte vart jag skall ta vägen, sätter på mig skorna och tar en promenad i det svalna natt vädret de enda som hörs är syrsorna längst vägkanten. men det är något som frotfarande är jobbigt, något är tungt.

Jag tar av mig ena skon och ut rammlar en stor sten. Jag kastar stenen vid vattnet och plopp så sjnker den ner och kan inte ge någon smärta mera.

Nu förstår jag vitsen med trasiga skor, då far alla stenar igenom utan att stanna kvar och skava.

Jag önskade  det var så med alla problem. at tanakarna var stenar som man bara kunde kasta i sjön och aldrig de komma åter. 

 Varför dena ständiga oro, varför klarar jag inte av att ta spronget bara vara den spontana tjej jag faktiskt är. Nej jag är feg, jag får ont och paniken växer..hur svårt skall det vara de är bara att ge sig själv en käftsmäll och fråga..

De e nog för jag inte pallar allt omkring för mycket i mina tankar just nu. för mycket stress över framtiden. vad kommer i framtiden, vem kommer in i min framtid..varför skall jag tänka så jväla mycket jag blri slut på mig själv.

vill inte känna nogot alls vill bara njuta av de sista veckorna med solens varma strålar på min bara kropp, känna vattnet strömma förbi mina bara fötter vid bryggkanten.

Läkaren idag, gjorde ont. Går inte in på var. Men det är remiterat och hoppas de sätter mig på bättre medicin, hoppas inte på cancer för då vet jag inte hur mycket jag orkar.

Men hon sa att det såg bra ut då litar jag på henne. men trots det måste jag ändå göraprovet..ångest igen, men de e bara å bita ihop och tänka att det är livsavgörande och att jag efteråt mår bättre om det skulle finnas nått.hoppas ber till gudarna att det är lugnt<3

denna natt ingen sömn tankarna kommer gå runt och jag kommer inte våga stänga ögonen.

För mycket för lilla mig, men får tänka på nå fint för att lugna kroppen ett tag iaf.